Det är som är det dryga i det här är att ens humör pendlar som vågor.
Varje gång jag är borta så vill jag hem. När jag är hemma så vill jag bort.
Det gör så mycket gott och så mycket ont.
Att skada andra och stjälpa sig själv, det är en vana.
Men det är så jag fungerar. Det går att ändra på om man vill och än vill jag inte. Att skydda sig själv är jag bra på.

Jag säger bara, det är så här det är. Och ni ser det som brister, jag ser det som en personlighet.
Alla är olika. Vilket bara är bra.