Underbar dag i Västerås, fick träffa en fint par och den fantastiska Con. Det blev hamnen, Björnö och Max-mat, såklart! Fy i satan så gott det är, och den här gången fick jag i mig allt. Jag börjar alltså lära mig. Sen att mättnaden håller i sig i år känns det som är bara positivt. Väl hemma blev det tacos med moster och hennes karl med tårta. Det var dags att fira mor och far igen som fyllt. Vääldigt gott då det visade sig vara en prinsesstårta, sånt går alltid i vare sig man ätit Max-mat eller inte!

Lekte med Con borta i Västerås, och eftersom jag är hans lekkamrat så går han ju verkligen in för det. Så nu har jag ett svullet och ömmande pekfinger. Men det gör inget när det är bästaste Con som gjort det.

Imorgon är det lördag och vet fan inte vad som händer då. Men något ska jag väll göra. Få tummen ur kanske.

Det är verkligen varma, fuktiga, heta och fina dagar i Ludvika. Det är inte ofta det regnar eller åskar, eller i alla fall inte i Marnäs. Det är något speciellt att bo i Marnäs. Det är ljuvligt, men väldigt irriterande ibland. Men man vänjer sig efter 20 år på ett ställe där allting finns.
Har varit iväg på en picknick ute på en udde med A-L och Marre. Det åts pizza och sallad, så där riktigt trevligt. En tändare gick söndare, ett tält hittades och vi satte oss på ett myrbo. Det blev en väldigt fin onsdagskväll. Sen idag blev det en lika fin kväll. Den här gången åkte jag och Marre ut på Väsman och fiskade. Där en aborre och en gädda blev vinsten, allt från Marres spön (ja, hon hade två). Så lite bittert blev det när jag såg min gädda hugga på betet med struntade i det. Men vad gör man? Nu vet jag också att jag är livrädd för stora fiskar. Gäddan vägde ju liksom typ 2kg. Asstor.. enligt mig. Men.
Skogen och sjön är verkligen vacker runt Väsman. Det är verkligen det. Folk underskattar verkligen Ludvikas fina vyer när de bo här. Tror nästan man måste flytta härifrån för att uppskatta där man har bott. Men ja. Ludvika är vackert, så är det.

Imorgon blir det Västerås om mamma orkar. Och om hon kan sova i bilen så hon kan koppla av. Får hoppas.

Sen det här att känslor hamnar i obalans, är väldigt vanligt. Men jag börjar verkligen inse hur mycket vissa personer betyder. Hur mycket jag saknar människor jag inte träffar regelbundet och hur det känns när man väl får prata och se dessa personer. Sen när man har mer känslor för någon gör ju inte det saken bättre direkt. Men skönt att hamna i någon sorts harmoni och tillfreds med hur man känner.
Tycker om det gör jag verkligen.

 

Mamma är hemma. Jag är överlycklig.
Jag tror jag är kär.
Jag planerar för förändring.
Och det är positivt.

Allting gick bra hos arbetsförmedlingen så det ska lösa sig med CSN.
Lägenheten gick till någon annan, men vafan det finns fler.
Jag är besatt av Grey's Anatomy.
Det är måndag. En bra måndag, helt otroligt.

Fin dag med moster och mormor hos mamma i Falun. Det börjar vända på allvar nu.
Sen hem för en underbar konversation vid datorn. Blev lite mer kärare i karln.
Sen det där med lägenheten det gick nog åt skogen, visningen var nämligen idag så någon annan hann väll före. Men så är det. Imorgon ska jag till arbetsförmedlingen och skriva ut mig. Får inga CSN-pengar p.g.a det. Så det blir att leva riktigt knapert de här två månaderna. Hoppas det löser sig med CSN bara. Det är det enda skolproblemet.
Börjar faktiskt se fram emot 4 år i skolan och framtiden börjar lösa sig på fler och fler ställen. Sen operation 2011.
Ja, det här kanske kan funka i alla fall. 2009 och 2010 var helvetes år. Men 2011 det kanske det är då det vänder.
Bridget Jones får en att skapa verklighetssyn.

Norge. Det är så tragiskt att man inte förstår hur tragiskt det är. Men jag blir nästan lite less på att detta ger ett sånt stort engagemang. Det är så många som dör i tragedier, inte terror då, men i alla fall. Det borde faktiskt vara ett sånt här stort engagemang i allt tragiskt som händer därute. Alla svältande barnen, Irak - Iran - Afghanistan, naturkatastrofer osv.
Men det är så jävla hemskt allt med Norge. Den här karln kommer ut om 21 år också (kanske), och hur hemskt är inte det. Att det inte finns en lag mot sånt här bevisar ju bara på okunskapen inom terror. Jag är och kommer alltid förbli för livstid. Livstid för terror, våldtäkter, sex med djur osv. Nä, skarpare regler behövs.
Trött på alla instabila människor som måste döda för att få hävda sig. Han är bara en av många många fler.
Nu lever vi i en film. För det som händer nu, vet ingen. Dörrarna är mer öppna nu än någonsin.

---

Och nu har jag upptäckt att CSN krånglar.
Jag har ju inte gått ur arbetsförmedlingen så de tror jag får pengar därifrån vilket har gjort att jag inte får något studiemedel. Roligt.. då har jag något att göra på måndag. Det blir en busyday.
Det ska inte vara enkelt att dansa på rosor.

Okej det här är helt sjukt. Så sjukt att jag måste skriva om det.
Idag när jag satt på trappen tänkte jag att "fan vad jag flytta". Så när jag satte mig vid datorn, kollar runt på lägenheter och skickar mejl till dem. Sen nu för typ 10minuter sedan får jag ett svar. "Hej, lägenheten finns kvar. Ring mig om du är intresserad". Så jag kollar upp vilken lägenhet det gällde och får panik när jag ser att det är en helt ultimat lägenhet!
Ligger nära syrran, minimal hyra (2,800), bra läge och balkong! Vad i helvete liksom. Så imorgon ska jag (eller pappa) ringa på den och se vad som händer. Det skulle verkligen vara perfekt alltså. Helt jävla perfekt!
Åh nu blev jag nervös som satan också, haha. Får hoppas på det bästa helt enkelt!

Amen shit. Jag dör.

Mamma skulle hem men hamnade istället i Falun. Vilken jävla födelsedag.

Jag vill festa och vet att det finns en fest i Smb ikväll. Men ingenting känns lockande. Vill supa mig full, sova och vakna upp till soligt väder imorgon. Men ja. Jag har inhandlat vin men det finns ingen chans att min kompanjon vill dricka. Det kanske är bra. Jag vet inte. Då blir man hemma liksom.
Vafan gör man nu. Röööööööööööööv.

Det är som är det dryga i det här är att ens humör pendlar som vågor.
Varje gång jag är borta så vill jag hem. När jag är hemma så vill jag bort.
Det gör så mycket gott och så mycket ont.
Att skada andra och stjälpa sig själv, det är en vana.
Men det är så jag fungerar. Det går att ändra på om man vill och än vill jag inte. Att skydda sig själv är jag bra på.

Jag säger bara, det är så här det är. Och ni ser det som brister, jag ser det som en personlighet.
Alla är olika. Vilket bara är bra.

Faaaaan vad jag vill bo i Göteborg.
Om fem år ska jag bo där. Det är ingen önskan det är ett måste.
Såg nyss på bilder från Göteborgstiden och det var så underbart med fest, värme och kärlek.
Ett jobb i Göteborg och jag är mer än nöjd. Får spara lite pengar eller något så man kan testa sina vyer igen.
Det känns riktigt bra det här med distansstudier. Jag behöver inte sätta mig fast någonstans för studier utan kan behålla vardagen som är så otrolig viktig när man börjar med någonting nytt. Så det känns rätt. Och sen en operation på det här och ett par nya/gamla jeans och jag lovar er.
Jag ska skälla ut varenda kirurg och läkare efter vägen.
Men i alla fall det jag ville säga är att jag har ingenting som håller mig fast någonstans (förutom sjukhuset). Och det känns tryggt och skönt.

Jag fortsätter att ruinera mig själv. Har idag beställt två (eller tre) tröjor och ett linne från lager 157. Jag bara förstår inte. Men de var ju snygga, kan liksom inte låta bli då. Och om det är något jag behöver så är det kläder (ja, jag övertalar mig själv). Men eftersom jag är trött på allt vad fest är, eller egentligen inte men jag övertalar mig att jag är det, så kan jag köpa andra saker istället. Men billigt blev det i alla fall under 500kr liksom. Det ser jag ju som ett kap.

Har berättat för mamma att jag beställt en skrivare/skanner men inte pappa. Törs inte. Och idag kom han med ett förslag att vi alla skulle köpa en skrivare tillsammans. Och jag tordes inte berätta. Det känns som jag gjort något fel. Så ja.. Jag går väl runt och smådöljer sanningen. Men ja.. jaha. Så är det.

Spenderade eftermiddagen hos mamma, hon fick inte komma hem idag heller. Men imorgon, då jävlar!
Så imorgon måste det bli lite tårta för födelsedagskvinnan.
Annars händer det inte så mycket. Kanske Smb, kanske inte. Har bara lust att sova, är så jääääääääääääääkla trött. Aja, det händer i mitt händelserika liv. Har fortfarande inte letat på inlinesen. Det har jag tydligen inte tid för..

Nu, hejdå.

Satte på mig en tröja idag (no shit liksom) när jag vaknade, kissade och satte mig sen bredvid Rufus i soffan. Helt plötsligt känner jag att det kryper på mig. Så jag slår till mig på bröstet i galen panik och där på golvet, upp och ner, hamnar en svart äcklig lång skalbagge. I HATE IT! Så nu kan jag inte använda kläderna på golvet och definitivt inte nu när jag hitta en stor äcklig spindel på golvet i rummet. FYFAN! De kryllar av dessa på sommaren.

DETTA ÄR STOR STOR STOR NEGATIV SAK MED SOMMAREN. STOOOOOOR!

Ny favoritplats - fönstret!
Jag sitter där varenda kväll innan jag ska se det sista avsnittet på Grey's och sova. Det är så fruktansvärt skönt. Det är så lugnt ute på kvällarna i Marnäs, om man bortser från att det åker förbi 3 bilar i minuten. Men annars så. Det händer lite saker, vilket är fint. Önskade dock att jag hade superkrafter så jag var osynlig. Då hade det varit perfekt.
Men jag rekommenderar detta. Att sitta i fönstret, se på folk, blogga, dricka lite Red Bull, ta en cigg whatever. Det är njutningsfullt. Semester kallar jag det. Jag gör allt för att få minnen, killar, vänner, familj på plats i huvudet innan jag ska somna så jag får sova "själv". Sen att jag vaknar till och från gör inget, när jag ändå inte drömmer om vardagens negativa delar.
Jag gillar det här, helt enkelt. Det är semester. Sen kommer troligtvis mamma hem imorgon trots hon fortfarande är halvdålig. Men det är så fint att ha hem henne efter hennes semestern. Satt hela eftermiddagen hos henne idag. Bara prata om sånt man pratar med en mor om och skrattar åt. Om M-L hade varit med hade det varit en ultimat eftermiddag. Hoppas mor blir feberfri så vi kan åka ner till M-L och hänga, kvinnorna bara. Det gillas mycket mycket.

Det är semester med rehabilitering. Och det kan inte bli bättre än så här för nu.

Jag sa nästan allt vad jag tyckte i lördags. Jag var full och då är man oftast öppen med känslor. Men det värsta är nog ändå när man inser att det är bara en själv som pratar och de andra är tysta. När man lämnar ut sig och visar sin sårbarhet borde man ta emot person och mötas upp halvvägs. Men det är sällan det görs.
Jag är ändå glad att folk i min närhet vet att jag älskar dem och bryr mig om dem. Är det något människor är dåliga på så är det att uppskatta andra. Som talesättet säger "man vet inte vad man har förens man förlorat det". Det stämmer in på så mångas liv.
Man kan inte räkna med att folk inte förändras när man lämnar dem. Man kan inte räkna med att saker och ting inte förändras. Allting kommer förändras vare sig du är med i förändringen eller inte.

Jag tycker inte om när folk misstolkar mig eller tror jag är en som "spelar över". Jag skulle kunna gnälla så otroligt mycket mer men man berättar aldrig hela sanningen. För sanningen gör ont.
Jag tycker själv att jag klagar för mycket. Men jag måste få berätta att jag har ont och inte riktigt finns. Men ingen verkar förstå mig. Därför får jag realistiska perspektiv vid P-L. För just nu är hon den enda som förstår när jag pratar. Man kan inte berätta hur allting ligger till när man pratar till en person som inte möter upp en halvvägs när man berättar sina känslor. Man kan inte räkna med att den personen sedan kommer fortsätta berätta när den vet att man ändå aldrig kommer kunna berätta allting. Det finns ingen mening i det.

Jag tror fortfarande att jag har massa fel. Och det kommer jag fortsätta tro tills någon visar motsatsen.
Men när ska man bli motbevisad när man inte blir tagen på allvar någonstans. Där jag är den som spelar över. Men är det jag eller dem som går runt och pausar sitt liv. Och det absolut värsta jag vet är när folk säger åt mig att göra saker, för de tror att det är en motivationsfråga. Det handlar inte ens om motivation. Det handlar om mig. Det handlar om att jag måste komma tillbaka till det jag en gång haft. Jag måste börja acceptera att jag är annorlunda och kommer förbli annorlunda. Det är en sådan stor acceptans att jag inte älskar mig själv längre.
Förstår folk det, nej.
Så ska det då bli enklare och lättare att acceptera saker och ting när ingen annan runt omkring förstår.. Nej.

Jag är så trött på att hela tiden få backa och försvara mina känslor och mitt tyckande.
Det här är inte riktigt till vänner eller familj. Utan till alla dessa fina läkare som förstör mig inifrån och utifrån.

En maaaaaaaassa brev, ok fyra papper, med saker från skolan. Jag blir så fruktansvärt nervös nu. Och allting med studentkårer börjar och massa om allt. Men nu fick jag också lite frågor i skallen. Får prata med Marre om dem eftersom hon är så aktiv i allting vad ett studentlivet innebär.

Fick även pengar idag. Så idag är det ännu mera Max-längtan. Funderar på en tripp till Västerås också, såg att M-L var ledig nästa vecka vid helgen. Ska leta efter inlinesen nu också, så då får jag akta mig för sorkfeber och alla djur som gömmer sig under. Mamma fick sig ett besök också. Och den är dagen är den mest spännande någonsin..

Hälsat på mor två gånger idag. Jag umgås med henne 24/7 egentligen så hon behövs för att man ska fungera. Hon är på väg åt rätt håll så jag känner mig trygg i sköterskorna på lasarettet.
Annars har jag streckkollat på Grey's (säsong 2), det är så grymt bra att det inte går att sluta se på det. Minst 4 avsnitt om dagen känns rätt hälsosamt. Annars händer det inte så mycket. Letat på vår skrivare, som fortfarande inte fungerar. Så nu har jag, så där impulsivt, beställt en skrivare för 900kr. Jag älskar verkligen att sätta mig själv i skiten. Dock behöver jag en skrivare för snart börjar skolan, c. en månad kvar, så då behövs den. Så jag tänkte, why not. Nu blir det till att leva lite fattigt ett tag. Men det har gått bra förr så. Tydligen så följde patroner med också så det känns fint.

Imorgon är det tisdag och då ska farmor med till sjukan. Sen ska jag väl, på något jävla vis, hitta dem där förbannade inlinesen. Vill verkligen börja åka. Känner att det skulle vara perfekt för "heffaklumpen". Blev förresten inget gym idag, motivationen sprack när jag sov till 11. Annars en fin dag och den blir så mycket finare med fina personer i den.
Annars.. fortfarande sugen på Max.

När pengarna finns måste jag ta mig till Max!
Gryyyyyyyyymt sugen

Det var en sån galen kväll igår att det faktiskt inte ens går att beskriva. Den innehöll verkligen allt som en kväll ska eller inte ska innehålla. Jag går runt i bakistillstånd fortfarande eftersom fyllan höll sig till långt in på morgonen. Det snurrade i skallen och allt jag ville var hemhemhemhem. Jag hatar att vakna bakis och med ett jävla morgonhumör. För jag har ett jäkla morgonhumör. Jag och mitt humör brukar inte komma överens förens vid lunchtid. Men så är det.
En sån jäkla underbar helg blev det i alla fall, och den gick i kärlekenstecken. Har nog aldrig förklarat min kärlek för någon så detaljerat som jag gjorde igår, haha.

Nu ser jag på VM-finalen i fotboll och ska söka jobb så man slipper det imorgon. Sen ska jag väll verkligen försöka pallra mig iväg till gymmet imorgon. Måste verkligen komma på banan igen efter veckor av dåliga vanor. Fick mitt drickbehov klart i lördags så det behöver man inte fylla på efter ett bra tag, känns det som. Så det ska väl gå det här.

Hälsat på mor två gånger idag också. Hon är så härlig, min mamma.
Ska dit imorgon också, får hoppas hon är bättre då. Vill ha hem henne, nu.
Annars finns det inte så mycket planerat inför veckan. Men det är fint.

Nu ska det sökas jobb. Kom på att jag lär läsa igenom allt med skolan också. Det var lite datum att hålla koll på. Intressant.

1. Lär dig använda de och dem istället för dom.
2. Våga chansa och förlora.
3. Älska folk mer
4. Lev nu istället för ett halvår framåt,

Eller så skiter du i allt det där och börjar dricka upp glaset istället.

Fan vad jag saknar min mamma. Det känns fan inte ok någonstans. Nu är hon på ett flyg i luften någonstans i Sverige för att sedan landa i Dalarna. Och man får inte tag på henne och det skrämmer satan. Men.. mammor kan allt.

Min vistelse i Västerås är till ända och det har varit så avslappnat och härligt därborta och jag kan lika gärna kan åka ner nu igen. Det var bra. Jävligt bra. Och Con, denna underbara hund. Som han skällde och pussades, han var helt underbar.

En vistelse i Västerås hos syster och Elias. En övernattning här och sedan hem för att ta hand om mamma som kommer till Ludvikalasarett imorgon. Känns så otroligt jävla fel att hon ska ligga på sjukhus, men allting var bättre i alla fall.
Idag kom också antagningsbeskeden från skolorna och alla verkar tydligen sett framemot det förutom jag. Som istället för att bli asglad för att jag kom in blev det istället "jaha, ja men det är valmöjlighet". Kom in på distansutbildningen ifrån Arboga. Så det var ju den jag ville åt. Förskolelärare och grundskolelärare 1-3. Bra. Så nu ska det förhandlas om hur jag vill ha det. Men jag tror det blir en ganska lugn början där flytten får vänta för än klarar jag mig inte utan det förträffliga (?) sjukvården i Dalarna. Och byter man län lär man också byta sjukvård.
Så.. ja. Har för mig att det stod något om 23 augusti, att första mötet var då sen en träff i Karlstad 29 augusti. Jösses. Det är så här det kanske blir nu då. Mycket finns det att tänka på innan 1 augusti. Men att tacka ja verkar det bli i alla fall.

När pappa ringer och säger att mamma ligger på sjukhus så hoppas man ju ändå att Sverige kan vinna för mammas skull. Men nej för fan. Vi gör den sämsta matchen på hela VM och Japan äger oss totalt. Så just i detta nu hatar jag ett helt land och det börjar inte på S. Så förbannat trött på att se dessa blåa tröjor i rutan, och jag hoppas med allt vad jag är värd att USA smäller dit dem på söndag. För nu tror dem att de är oövervinnliga och jag hatar dem för det.
Så go USA go! De har i alla fall en svensk tränare Pia Sundhage.

En Red Bull och två cigg kände jag mig redo att inta mötet med PL. Snurrig i skallen något fruktansvärt och jag trodde jag skulle spy när jag satt i receptionen. Receptionisten, alltid trevliga, gav mig kvittot och det var bara att ta de tunga stegen mot trappen och gå upp och sätta sig i väntrummet. Jag hade verkligen försökt att tajma in så jag skulle slippa vänta så länge så istället för att sitta där 5minuter satt jag där i kanske 30sek. Vilket är väldigt bra, då slipper man nämligen tänka så förbannat mycket.
Det var så oerhört pinsamt men tiden gick snabbare än vad den brukar och tiden drog över på 25minuter. Så istället för vad jag trodde skulle bli det värsta mötet blev istället ett av de bättre. Så när man lämnade rummet så kändes det nästan så att jag kunnat suttit där hela eftermiddagen och pratat och fikat. Så mycket positivt.
Jag går ut och ser att p-lisa är ute och springer. Paniken kommer, min tid hade nämligen gått ut för 20min sen, men ingen lapp på min ruta och då stod p-lisa med bilen bredvid mig. Så jag antar att hon var så snäll så hon struntade i att lappa min bil. Jag hoppas och tror verkligen på det. Annars vet jag inte vad jag hade tagit mig till. P-bot är inget jag behöver just nu i alla fall. Pengarna rullar liksom inte in direkt.
Men i alla fall det gick förbannat bra. Tack för stödet!

Ikväll är det fotboll och jag är så grymt taggad och jag själv skulle kunna spela.
Så Dennerby behöver du en avbytare eller toppforward är jag tillgänglig!
20.00 - Mot final!

En onödigt dryg och ångestdrabbad dag. Kunde skippa turen på Willys med Marre för mötet med PL behövdes verkligen inte. Så det mötet med henne imorgon kommer bli allt annat är bekvämt. Men vafan. Men man är ju inte mer än människa.
Det blev en grillningskväll ute i Kölnäs idag med tjejligan eller powerpuffpinglorna, kalla dem vad ni vill. Gott som satan, har ÄNTLIGEN funnit det jag kan grilla - kassler! Satan i gatan (Veronica Maggio är överallt) vad gott det är. Mums. Så nu är jag så där övermätt att jag hamnat i paltkoma på trappen. Ska med tunga steg snart återta soffläge för att checka in "So you think you can dance". Mycket snygga karlar i det programmet.

Onsdag imorgon.
En spännande onsdag som förhoppningsvis visar sig vara bättre än vad man tror den ska göra.

Det var fest i lördags. Eller det var MTV, alkohol, tusentals ämnen att prata om, AL och mat.
Jag behöver dricka därför dricker jag. Men tydligen så behövs inte krogen längre. Det är hemskt att säga att man har sitt på det torra, men så är det i alla fall. Sjukt det.
Troligtvis kommer festkvällarna att avta allteftersom för att det finns direkt ingen anledning att supa längre, om man inte är som mig som vill ha ruset. Tråkigt är det och inte gör det saken bättre när min kära kompanjon ska dra till USA heller. Så egentligen borde man festa och ha roligt som fasen nu men.. då jobbar alla hela tiden. Jag hatar er för det så ni vet.

Det skulle spelas fotboll igår också, men så blev det inte. Den tredje medlemmen hade gjort upp andra planer så det rann ut i sanden med allting. Desto bättre är det dock att det finns fler dagar och fler personer att spela fotboll med. Men tråkigt var det, för taggad som fan är jag.

Måndag idag och jag har redan hunnit med det jag ska göra förutom att tvättat håret.
Har varit upp på stan med farmor, fikat och varit till den älskvärda arbetsförmedlingen.
Snart kommer även beskeden från skolorna, om man kommit in eller inte. Ångest som fan över det alltså. Jag vet varken ut eller in vad jag vill göra med mitt förbannade liv. Måste plugga för att få pengar (skuldsätta sig), eller söka något jobb som inte finns och som jag inte har ork att sköta. Slö har man blivit, och det är väl inte direkt bra. Men jag erkänner i alla fall att jag är det.

Nu ska jag ta min fantastiska hjärna och komma på vad jag ska äta idag.
Köttbullar - Ris
Köttbullar - Makaroner
Köttbullar - Potatis
Pommes Frites
Pizza
Cigg
Vatten
Pirog
Åh vad gott det ska bli med mat. Bara för det så kom jag på potatisbullar. Det får nog bli något sådant. Men då lär jag handla också. Och jag gillar inte att handla. Vilka jävla problem.

Jag läser ett antal bloggar därute och alla dessa bloggar är inte ett dugg lika förutom på en liten detalj och det är skitsnacket. I en blogg törs tydligen alla säga precis vad de vill, vad de tycker och hur de känner utan att någon direkt konfronterar dem. Visst är det bra. Men folk som inte står för vad de tycker och känner är å andra sidan inte bra personer. Det är väldigt enkelt att skriva saker och låta folk läsa det utan att möta deras blickar när de läser det och vill fråga vad du egentligen menar med det du skriver.
Bloggandet har ändå hjälpt personer att öppna sina hjärtan och låta andra se deras svagheter på ett sätt som för dem är lättare att uttrycka sig i. Men pga. det så ska man inte hellre sluta öppna sig i verkligheten. Man kan inte tro att folk ser igenom en bara för att man uttryck sig på sin blogg att det inte känns så bra. För när man uttrycker sig på bloggen så är det oftast personligt och man som utomstående törs inte direkt fråga vad som döljer sig bakom denna fasad som man har i verkligheten.
Nu kanske det är så att man vill ha en blogg för att just få skriva hur man känner och få denna uppmärksamhet som man behöver som person. Men man kan inte räkna med att folk förstår en bara för att man uttrycker sig på en blogg. Och dessa småpickar som man ger personer men inte direkt skriver ut deras namn är bara förskräckligt. För det är sånt som är skitsnack.

Djurens betydelse för människan är och kommer förbli underskattad.

 

Återigen har lördagskvällen kommit till oss. Hur ska man kunna spendera en lördagskväll utan vin och AL. Det går inte. Så därför sitter jag nu med (spy)vinet i handen och inväntar AL och den här kvällen är totalt spontan. Ingen som helst planering, men det är nästan skönt. Så vi får se vad som händer.

Igår var det dagen före lördagen så då var det alltså fredag. En fredag som spenderades med en tacokväll. På tacokvällar var vi alltid en 5-6 pers men igår var vi två. Det är något som händer. Livet går åt fel riktning. Men som tur är vet man ändå vilka som står en nära och vilka som är bananskal. Det är åldern som gör att man blir visare. För när jag och Marre kollade upp hur gammal Håkan Hellström var (37år) så kände vi båda att "jaha, tänk han lyssnade man på när man var 15". Sjukt. Karln är verkligen "asgammal" och han har fortfarande 15åringar (tonåringar) efter sig och lär ju ändå tappat den äldre publiken. Han skriver fortfarande om felplaceringar i livet och kärlekar. Man undrar nästan när Håkan "bråkan" Hellström ska växa upp. Jag tror på aldrig. Men han har i alla fall tagit steget till att bli pappa - grattis!
Inga klagomål nu om Håkan, jag gillar karln. Men det är väl nästan på väg att bli tragisk, barnsligt och sorgligt. Tråkigt nog med mina 20 och 7 månader så känner jag igen mig i Håkans texter.

AL frågar efter is, så jag antar att hon är på ingång nu. Fan vad fint!
Ses imorgon, eller när jag deckat efter en natt utan sömn. Ogillar folk som snarkar något fruktansvärt. Förut gillade jag ljud när jag sov men nu är det förskräckligt. Det är faktiskt snudd på ohälsosamt. Men det tar vi någon annan gång. Dags för att se botten i glaset!

Jag har aldrig berättat hur mycket fotbollen betydde för mig. Men i alla fall, det var mer än gemenskap, fotboll, vinster och förluster. Det var allt jag hade, allt jag älskade, allt jag trivdes med, allt jag ville, allt jag levde för. Fotbollen är alltså mer värt än vad jag någonsin trott.
När jag slutade så begick jag det värsta snedsteget i mitt liv. Det är bekräftat och sant. Jag önskade att jag överdrivde men nej det är inte så. Fotbollen var en själ, en identitet, ett levende, ett allt för mig. Det handlade bara om att få ta i bollen, ha den vid fötterna eller i handen så låg min livsglöd på hundra. Ingen kan förstå, eller kanske de som verkligen avgudar fotbollen, hur mycket en fotboll kan göra för en människa som mig eller dem.
Jag kan förstå att ni tro att jag överdriver för det trodde jag också. Dock berättade jag allt för PL (kuratorn) om det här och där fick jag inse att det var där jag tappade mig själv. Jag kastade inte bara fotbollen utan även mig själv när jag bestämde mig för att sluta. Helt plötsligt var det jag och ingen annan. Det fanns ingen fotboll vid min sida som folk beskrev mig med eller tyckte om mig för. Det var bara jag, mitt tysta och svarta jag. De vänner som jag hade då visste aldrig vad som hände med mig när detta skedde och inte jag själv heller. Jag böt stil, totalt. Från en tystlåten men ändå "färgglad" tjej till en tyst och svartklädd person. Man kan inte förstå då att man klädde sig i hur man mådde inombords, men det gjorde man. Andra kanske förstod men inte en själv. Man trodde på någotvis att man var som alla andra, men aldrig riktigt passade in i gruppen av folk.
Till slut blev man ingen alls. Bara en person med svarta kläder och svart hår. Detta pågick tills i trean på gymnasiet där jag fann mig själv. Rasade i vikt och började älskade mig själv för den jag var. Fyllde 18 och alkoholen, min syster, krogen, pluggandet blev min bästa vän. Jag ökade drastisk i betyg, från G till MVG. Och jag längtade bara att få plugga vidare i Göteborg.
Och i Göteborg slutade välmåendet och efter strax över en månad där så drog jag mig tillbaka till Ludvika. Väl i Ludvika fortsatte tränadet och jag skulle bli vikarie för sporthallen. Men då blev det en bilolycka istället.
Och därifrån har jag fortfarande inte fått mig själv att se framåt. Jag kan inte släppa det som hände då. Det hänger i, flashbacks finns fortfarande kvar och än idag hör jag smällen, känner blodsmak i munnen, okända människor som tar i en. Och jag är inte ensam i denna känsla. Därför vill jag att folk därute ska veta: krockar man med bil, moped eller whatever så kommer alltid känslan finnas kvar mer än vad ni än tror. Man kan aldrig jämnföra olyckor med varandra, kom ihåg det.

Jag ser det som ett privilegium att kunna gråta.
Jag är varken bättre eller sämre än någon annan. Fast ibland vill jag vara det.

Nu går det inte att hålla käften längre.
Faaaan vad jag har saknat att skriva ut allt och ingenting. Så därför börjar jag hemlighetsblogga. Antigen upptäcker man att jag små börjat igen eller så märker man det inte. Det är upp till er, faktiskt.

Dessa ständiga bloggar jag läser, många bra och många fruktansvärt dåliga. Men jag läser och snokar, för jag är sådan. Folk skriver om totalt onödiga saker och totalt nödvändiga saker. Skriver om det de anser vara viktig att få ut och viktigt att förmedla och andra bara skriver för sakens skull. Jag klagar inte, jag tycker det är bra. Man ska ju ändå stå för det som skrivs av en själv. Men man behöver inte överdriva sin egen desperation på uppmärksamhet.

Så vad har hänt dessa senaste veckorna eller det kanske t.o.m har gått över en månad, i alla fall det har hänt massor (?). Det har hunnit vara Midsommar, Ludvikafesten, strul, doktorer, fyllor, öppnande och stängade känslor. Det har varit ganska händelserikt, trots allt.
Så vart börjar man, i rätt ände säger nog de flesta men vart finns den någonstans. Jag kan väl börja med att säga att jag ska försöka vara så ärlig det bara går.

Vi kan börja med Midsommar då.
Det blev fest efter många turer fram och tillbaka om vart vi skulle vara. Men vi hamnade till slut på en fest i Smb. Innan det blev det lite fika med AL's family och lite dricka på det. När fyllan började komma på riktigt lämnades Kölnäs för Morgårdshammar. Det blev en riktig fin och ganska så speciell kväll. Den avslutades nämligen med en sömn framför en brasa i rätt sällskap.

Ludvikafesten.
Det blev en bra festkväll när den väl blev. Min kropp och jag ville redan börja dricka på torsdagen, men folk jobbar och det hatar jag (en anledning att tänka på p&l). Så ludvikafesten besöktes varken på torsdagen eller fredagen, så därför går det inte att rappotera något om de kvällarna. De tillbringades hemma med lite vin och lite chips fanns det säkert också.
Lördagen då blev det fest vid Fonus. Och jag fick supa och herrejävlar vad jag lyckades med den bedriften. Full blev jag och ingenting minns jag. Eller jo, vissa konversationer och folk. Riktigt trevligt och även denna kvällen slutade bra. Dock med världens bakfylla och en försämrad förkylning dagen efter. Men jag överlevde och det är jag gladast för. Och The Poodles äger.

Fyllor.
Jo, visst har det supits endel. Mina fyllor brukar vara ganska dåliga nästintill värdelösa den här delen av året, jag får liksom aldrig till dem. Men inte i år. Är stolt över dem och de har varit riktigt trevliga.

Doktorer.
Ja, vad ska man säga om dessa fina, värdefulla, underbara, smarta doktorer. Ska man älska dem eller ska man hata dem? Jag har ju min uppfattning ganska klar. De finns två olika sorters doktorer - de som bryr sig och de som inte bryr sig. Jag väntar fortfarande på min underbara operation som ingen vet hur den ska gå till men den ska hända, i höst är det sagt. Jag mår fortfarande pissdåligt över allt det här med vändorna fram och tillbaka till Falun och Ludvika eftersom ingen frågar hur jag mår, för de struntar de fullkomligt i. Men jag lever i mina mjukisbyxor, håller huvudet högt, super, älskar, hatar, gråter, skrattar och är precis som en vanlig människa är.

Känslor har öppnats och stängts.
Man ska passa sig för saker man säger men ändå inte vara rädd för det som sägs. Man lär våga älska och kunna bli sårad om och om igen för att veta att man kan älska och bli älskad.
Jag blev dumpad/avkastad/slängd i soporna när jag var 17år. Jag älskade en kille fullkomligt, gjorde allt han sa och allt han ville att jag skulle göra. Jag kunde aldrig säga nej. Han var verkligen allt. När han hörde av sig kändes det i hela kroppen. Jag älskade honom för allt i hela världen. Han sårade mig ständigt genom att släppa min hand när vi mötte någon han kände igen. Han trök upp mig mot träd, buskar, husväggar för Han ville kyssas. Han sa åt mig att ändra stil och inte klä mig så mörkt. Han hörde av sig på måndagar efter han festat på helgerna. Fick aldrig se hans mobil (antagligen för de andra tjejerna). Jag frågade om vi inte kunde bli tillsammans, vi umgicks ju ändå en hel del och vi berättade massor för varandra. Men han ville inte. En gång när jag inte svarade på mobilen så ringde han hem för att få tag på mig, vilket jag antog att han ändå älskade mig.
Jag var blott 17år när detta tog slut, han slutade nämligen höra av sig. Vi hade då hållt på i tre-fyra år, till och från.
På grund av denna karl, som jag än har känslor kvar för, så har jag svårt för att lämna ut mig till en annan karl igen. Jag satte upp murar och dessa murar är inga som faller, tyvärr.
När jag väl fyllde 18 och fick börja festa och hänga på krogen så började även raggningslivet. Där jag fick bestämma vem jag ville ha, där jag fick bestämma hur långt allting skulle gå, där jag äntligen fick vara ledaren över mig själv. Och nu börjar allting förändras återigen.


Det här är lite av vad som har hänt.
De kommer komma mera av Dessans liv som det egentligen är och ha varit.