Nu går det inte att hålla käften längre.
Faaaan vad jag har saknat att skriva ut allt och ingenting. Så därför börjar jag hemlighetsblogga. Antigen upptäcker man att jag små börjat igen eller så märker man det inte. Det är upp till er, faktiskt.

Dessa ständiga bloggar jag läser, många bra och många fruktansvärt dåliga. Men jag läser och snokar, för jag är sådan. Folk skriver om totalt onödiga saker och totalt nödvändiga saker. Skriver om det de anser vara viktig att få ut och viktigt att förmedla och andra bara skriver för sakens skull. Jag klagar inte, jag tycker det är bra. Man ska ju ändå stå för det som skrivs av en själv. Men man behöver inte överdriva sin egen desperation på uppmärksamhet.

Så vad har hänt dessa senaste veckorna eller det kanske t.o.m har gått över en månad, i alla fall det har hänt massor (?). Det har hunnit vara Midsommar, Ludvikafesten, strul, doktorer, fyllor, öppnande och stängade känslor. Det har varit ganska händelserikt, trots allt.
Så vart börjar man, i rätt ände säger nog de flesta men vart finns den någonstans. Jag kan väl börja med att säga att jag ska försöka vara så ärlig det bara går.

Vi kan börja med Midsommar då.
Det blev fest efter många turer fram och tillbaka om vart vi skulle vara. Men vi hamnade till slut på en fest i Smb. Innan det blev det lite fika med AL's family och lite dricka på det. När fyllan började komma på riktigt lämnades Kölnäs för Morgårdshammar. Det blev en riktig fin och ganska så speciell kväll. Den avslutades nämligen med en sömn framför en brasa i rätt sällskap.

Ludvikafesten.
Det blev en bra festkväll när den väl blev. Min kropp och jag ville redan börja dricka på torsdagen, men folk jobbar och det hatar jag (en anledning att tänka på p&l). Så ludvikafesten besöktes varken på torsdagen eller fredagen, så därför går det inte att rappotera något om de kvällarna. De tillbringades hemma med lite vin och lite chips fanns det säkert också.
Lördagen då blev det fest vid Fonus. Och jag fick supa och herrejävlar vad jag lyckades med den bedriften. Full blev jag och ingenting minns jag. Eller jo, vissa konversationer och folk. Riktigt trevligt och även denna kvällen slutade bra. Dock med världens bakfylla och en försämrad förkylning dagen efter. Men jag överlevde och det är jag gladast för. Och The Poodles äger.

Fyllor.
Jo, visst har det supits endel. Mina fyllor brukar vara ganska dåliga nästintill värdelösa den här delen av året, jag får liksom aldrig till dem. Men inte i år. Är stolt över dem och de har varit riktigt trevliga.

Doktorer.
Ja, vad ska man säga om dessa fina, värdefulla, underbara, smarta doktorer. Ska man älska dem eller ska man hata dem? Jag har ju min uppfattning ganska klar. De finns två olika sorters doktorer - de som bryr sig och de som inte bryr sig. Jag väntar fortfarande på min underbara operation som ingen vet hur den ska gå till men den ska hända, i höst är det sagt. Jag mår fortfarande pissdåligt över allt det här med vändorna fram och tillbaka till Falun och Ludvika eftersom ingen frågar hur jag mår, för de struntar de fullkomligt i. Men jag lever i mina mjukisbyxor, håller huvudet högt, super, älskar, hatar, gråter, skrattar och är precis som en vanlig människa är.

Känslor har öppnats och stängts.
Man ska passa sig för saker man säger men ändå inte vara rädd för det som sägs. Man lär våga älska och kunna bli sårad om och om igen för att veta att man kan älska och bli älskad.
Jag blev dumpad/avkastad/slängd i soporna när jag var 17år. Jag älskade en kille fullkomligt, gjorde allt han sa och allt han ville att jag skulle göra. Jag kunde aldrig säga nej. Han var verkligen allt. När han hörde av sig kändes det i hela kroppen. Jag älskade honom för allt i hela världen. Han sårade mig ständigt genom att släppa min hand när vi mötte någon han kände igen. Han trök upp mig mot träd, buskar, husväggar för Han ville kyssas. Han sa åt mig att ändra stil och inte klä mig så mörkt. Han hörde av sig på måndagar efter han festat på helgerna. Fick aldrig se hans mobil (antagligen för de andra tjejerna). Jag frågade om vi inte kunde bli tillsammans, vi umgicks ju ändå en hel del och vi berättade massor för varandra. Men han ville inte. En gång när jag inte svarade på mobilen så ringde han hem för att få tag på mig, vilket jag antog att han ändå älskade mig.
Jag var blott 17år när detta tog slut, han slutade nämligen höra av sig. Vi hade då hållt på i tre-fyra år, till och från.
På grund av denna karl, som jag än har känslor kvar för, så har jag svårt för att lämna ut mig till en annan karl igen. Jag satte upp murar och dessa murar är inga som faller, tyvärr.
När jag väl fyllde 18 och fick börja festa och hänga på krogen så började även raggningslivet. Där jag fick bestämma vem jag ville ha, där jag fick bestämma hur långt allting skulle gå, där jag äntligen fick vara ledaren över mig själv. Och nu börjar allting förändras återigen.


Det här är lite av vad som har hänt.
De kommer komma mera av Dessans liv som det egentligen är och ha varit.