Åter till gamla vanor, med Winnerbäck i spets. Gamla låtar till ett nytt liv, dock betyder låtarna precis
lika mycket då som nu. Livet speglar sig fortfarande i texterna. När man relaterar till en text så vet man
att någonting inte stämmer eller stämmer, beroende på vilken låt det är.
Och för min del har jag nog trasslat mig in i det igen.



När man hittar rätt så ska det kännas i hela kroppen, var det någon som sa.

Håller alla mina tummar, och hoppas på livsförändring på måndag.

- Det finns tamefan dryga jävla människor överallt. För det första, lägg ner era jävla fb-konton om ni bara ska lägga upp "tycka synd om"-statusar om er själva. Jag pallar tamefan inte. Skärp er, skaffa er ett liv istället. För det andra, det är inte konstigt att folk väljer bort er.
- Kan ni inte köra bil, ska man inte heller köra bil. Jävligt logiskt men tydligen jävligt svårt att förstå. Det finns någonting på vägen som heter KRYPFIL, använd den!
- Jag vill flytta så mycket. För varje gång jag lämnar stan så känns det fantastisk och varje gång jag kommer hem blir jag förbannad. Så trött på omgivningen och alla dess förutfattade meningar. Trött på folket som finns i Ludvika och deras jävla sätt att agera och finnas.
- Trött på dem här jävla cykelbyxorna så jag kan spy. Det kliar, det gör ont, det värker och jag kan fan inte göra något åt det.
- Jag hatar mitt ben och vill kapa bort det och ge det till hajarna. Det ser förjävligt ut och jag kommer aldrig acceptera att jag ska se ut så här hela mitt jävla liv.
- Mitt öra värker, och det kan fan också fara åt helvete.
- Snart är det halt ute och då är bilsäsongen över. Skit.

När fan kan man börja om? Göra om och göra rätt. Men när vet man att det man valt är rätt? Suck.

LÄGENHET NU.

Det händer så mycket att jag knappt vet vad som egentligen händer runt om.
Jag har haft så otroligt mycket i skolan att mitt huvud nästan fallerat. Det har faktiskt varit en riktigt hemsk uppgift. Satt från halv tre till elva igår och bara skrev och letade fakta för att sen se idag att jag hade gjort fel. Så det var bara att skriva om allting men nu är det i alla fall inskickat och inget mer går att göra.
Har hur som helst fått sluta med de starka tabletterna så huvudet är mer med i vardagen igen. Men det känns ovisst med allting. Jag törs inte ens tänka på mötet med kirurgen senare i oktober. Är livrädd för att någon ska säga något så man står det med ingenting kvar att göra.

I lördags lämnade min/vår farfar jorden. Det har fortfarande inte smällt in i varken kropp eller själ. När folk frågar så vet jag inte vad jag ska säga. Det är fruktansvärt och hemskt. Det är jobbigt när en släkting plötsligt inte finns kvar. Han kommer aldrig någonsin finnas med vid någon högtid igen. Han kommer aldrig ringa igen. Han kommer aldrig komma hit igen. Nej, fan.
Men de säger att det var bäst för honom själv eftersom han led så pass mycket som han gjorde. Men ändå vill man att alla ska få leva tills de blir 100 år. Det är Fan Inte Ok.
Farfar, jag älskar och saknar dig.

Tisdag och det är hockeypremiär just i detta nu, Frölunda vs. Växjö. Man håller ju indianerna.
Annars fick tandläkaren sig ett besök idag, och där konstaterades att jag druckit för mycket vin, inga hål och två tänder utan känseln sen olyckan. Så det är väll något man får leva med men det gör inte speciellt mycket :)
Det är även fotboll ikväll, dock Zlatan borta pga. skada. Men alltid fint med en match som Barcelona - Milan. Hoppas det inte blir för mycket däng bara..
Har även skrivit mitt första riktiga kärleksbrev någonsin. Jösses. Får hoppas det uppskattas av den andra hälften ;)
Nu period två och skingra tankarna lite. Ser fram emot en liten shoppingtur och ett besök hos kirurgen på torsdag =)

Otroligt sugen på alkohol. Heeeeeeeelt sjukt!!!!!! Tur jag har morfintabletter så jag får mig lite rus i alla fall.

20 år och gjort en fettsugning. Jösses, det ser verkligen brutalt ut själva ingreppet och det värker av bara helvete efteråt. Förstår inte att folk kan göra fettsugningar här och var. Det här var ju liksom inget val, det behövdes liksom.
Men nu har jag fått veta vad som hände med mitt ben i bilolyckan i alla fall. Där smällen tog så tog den med sig hudlagren så det slets bort från muskeln och gjorde så att huden halkade ner. Alltså huden förflyttades neråt på benet. Vilket gjorde att det blev ett hålrum mellan muskeln och huden, vilket skapade utbuktningen.
Men nu ska hålrummet försöka fixas till genom den här fettsugningen och bortskärningen av ärrbildningen. Så nu lär jag gå runt med cykelbyxor i minst en månad. Minst en månad med tabletter som gör att jag inte får köra bil eller dricka alkohol. Vilket suger. Eftersom jag inte kör bil när det är minusgrader och när jag får köra igen är det troligtvis minusgrader. Så skit på det. Och jag får inte dricka, vilket också suger.
Men operationen är gjord och nu lär vi se hur benet återhämtar sig. Snälla hoppas det försvinner.

Annars försöker jag börja lära mig gå normalt igen och försöker få huvudet att sluta snurra iväg. Det märks att man inte är van vid värktabletter i alla fall. Halkar efter i skolan, men ska försöka att ta igen allt imorgon. Är dock redan skoltrött och förstår ingenting av det jag läser och nu ska jag göra ett eget arbete. Hur i HELVETE ska det gå till. Jag förstår nadanadanadanada.

Hemma efter en operaton som man väntat så länge på att när jag vaknade upp från narkosen så grät jag. Helt sjukt, men sant. Får berätta mer när jag orkar.
Nu ska jag knappra i mig tabletter så jag blir svimfärdig och groggig på. Inte fint.

Sen hörde ett gammalt ex av sig. Och vad man ser på det, har jag ingen aning om.

Fruktansvärda dagar. Motgång efter motgång och viljan att pallra sig igenom det fallerade helt igår. En av de få gånger då jag faktiskt brytit ihop inför en stor samling människor på ett sjukhus hände igår.
Man väntar och hoppas och fast jag har sagt åt mig själv att sluta hoppas så gör man det ändå. Och hoppet släcktes med en rejäl brandsläckare.

Jag pluggar. Jag deppar. Men jag har fina ljuspunkter i personer i alla fall.

Jag är en studerande lärarstudent. Har fått ett nytt smeknamn "Ludvika", måste lära mig dricka kaffe, skaffa en lägenhet i Köping/Västerås och jag är kär i en underbar karlfan. Jag trivs otroligt bra med studierna och den nya "klassen". Det känns mycket bättre än vad jag trodde. Dock är det svårt att inse att jag måste lämna det vackra Ludvika bakom mig. Jag har gått och hatat den här staden så länge att det känns jobbigt när man söker sig bort. Jag har även insett att vatten är ett stort bidrag till varför jag älskar Ludvika och även Göteborg.
I alla fall. Har fått mer perspektiv och insyn på livet när jag träffat andra människor från andra ställen. Man får veta hur människor i samma ålder som en själv håller/hållit på med i några år. Dock klagar jag inte vad jag har gjort i dessa år efter gymnasiet men visst önskade man att vissa saker kunnat ändrats till det bättre eller fått en hel del saker ogjorda.

Sen har det gått och blivit höst också. Hösten är en fin årstid men totalt onödig då de flesta längtar efter vår, igen. Fast julen är älskvärd och även min egna födelsedag. Snart är man 21 och tar goda steg mot en 30års kris. Men det lär man också ta sig igenom. Har faktiskt fått lite julkänsla, dock några månader förtidigt och även nyårskänslor. Det känns som de kan bli riktigt fina i år.

Annars vet jag inte vad jag ska skriva. Har druckit min alkohol för den här helgen, några cider. Ingen fest, och det behövs inte heller. Dock är det trevligt men ja det går att vara utan också. Förresten. I morse var jag så trött att jag glömde böja på huvudet när jag skulle gå nedför trappen att jag slog i skallen, så nu har jag ännu färre hjärnceller. Inte bra det. Det kommer bli jobbigt när jag ska plugga imorgon alltså.

Hemma och så förbannat trött. Jag saknar de närstående och jag vet inte riktigt vad som händer. Jösses. Trodde inte man skulle få sådana här perspektiv på livet, men ja.
Och snart är det måndag och kirurg igen, så galet nervös att jag inte vet vad.

Nu är sängen skönare än någonsin.