Det händer så mycket att jag knappt vet vad som egentligen händer runt om.
Jag har haft så otroligt mycket i skolan att mitt huvud nästan fallerat. Det har faktiskt varit en riktigt hemsk uppgift. Satt från halv tre till elva igår och bara skrev och letade fakta för att sen se idag att jag hade gjort fel. Så det var bara att skriva om allting men nu är det i alla fall inskickat och inget mer går att göra.
Har hur som helst fått sluta med de starka tabletterna så huvudet är mer med i vardagen igen. Men det känns ovisst med allting. Jag törs inte ens tänka på mötet med kirurgen senare i oktober. Är livrädd för att någon ska säga något så man står det med ingenting kvar att göra.

I lördags lämnade min/vår farfar jorden. Det har fortfarande inte smällt in i varken kropp eller själ. När folk frågar så vet jag inte vad jag ska säga. Det är fruktansvärt och hemskt. Det är jobbigt när en släkting plötsligt inte finns kvar. Han kommer aldrig någonsin finnas med vid någon högtid igen. Han kommer aldrig ringa igen. Han kommer aldrig komma hit igen. Nej, fan.
Men de säger att det var bäst för honom själv eftersom han led så pass mycket som han gjorde. Men ändå vill man att alla ska få leva tills de blir 100 år. Det är Fan Inte Ok.
Farfar, jag älskar och saknar dig.