Jag har aldrig berättat hur mycket fotbollen betydde för mig. Men i alla fall, det var mer än gemenskap, fotboll, vinster och förluster. Det var allt jag hade, allt jag älskade, allt jag trivdes med, allt jag ville, allt jag levde för. Fotbollen är alltså mer värt än vad jag någonsin trott.
När jag slutade så begick jag det värsta snedsteget i mitt liv. Det är bekräftat och sant. Jag önskade att jag överdrivde men nej det är inte så. Fotbollen var en själ, en identitet, ett levende, ett allt för mig. Det handlade bara om att få ta i bollen, ha den vid fötterna eller i handen så låg min livsglöd på hundra. Ingen kan förstå, eller kanske de som verkligen avgudar fotbollen, hur mycket en fotboll kan göra för en människa som mig eller dem.
Jag kan förstå att ni tro att jag överdriver för det trodde jag också. Dock berättade jag allt för PL (kuratorn) om det här och där fick jag inse att det var där jag tappade mig själv. Jag kastade inte bara fotbollen utan även mig själv när jag bestämde mig för att sluta. Helt plötsligt var det jag och ingen annan. Det fanns ingen fotboll vid min sida som folk beskrev mig med eller tyckte om mig för. Det var bara jag, mitt tysta och svarta jag. De vänner som jag hade då visste aldrig vad som hände med mig när detta skedde och inte jag själv heller. Jag böt stil, totalt. Från en tystlåten men ändå "färgglad" tjej till en tyst och svartklädd person. Man kan inte förstå då att man klädde sig i hur man mådde inombords, men det gjorde man. Andra kanske förstod men inte en själv. Man trodde på någotvis att man var som alla andra, men aldrig riktigt passade in i gruppen av folk.
Till slut blev man ingen alls. Bara en person med svarta kläder och svart hår. Detta pågick tills i trean på gymnasiet där jag fann mig själv. Rasade i vikt och började älskade mig själv för den jag var. Fyllde 18 och alkoholen, min syster, krogen, pluggandet blev min bästa vän. Jag ökade drastisk i betyg, från G till MVG. Och jag längtade bara att få plugga vidare i Göteborg.
Och i Göteborg slutade välmåendet och efter strax över en månad där så drog jag mig tillbaka till Ludvika. Väl i Ludvika fortsatte tränadet och jag skulle bli vikarie för sporthallen. Men då blev det en bilolycka istället.
Och därifrån har jag fortfarande inte fått mig själv att se framåt. Jag kan inte släppa det som hände då. Det hänger i, flashbacks finns fortfarande kvar och än idag hör jag smällen, känner blodsmak i munnen, okända människor som tar i en. Och jag är inte ensam i denna känsla. Därför vill jag att folk därute ska veta: krockar man med bil, moped eller whatever så kommer alltid känslan finnas kvar mer än vad ni än tror. Man kan aldrig jämnföra olyckor med varandra, kom ihåg det.