Jag sa nästan allt vad jag tyckte i lördags. Jag var full och då är man oftast öppen med känslor. Men det värsta är nog ändå när man inser att det är bara en själv som pratar och de andra är tysta. När man lämnar ut sig och visar sin sårbarhet borde man ta emot person och mötas upp halvvägs. Men det är sällan det görs.
Jag är ändå glad att folk i min närhet vet att jag älskar dem och bryr mig om dem. Är det något människor är dåliga på så är det att uppskatta andra. Som talesättet säger "man vet inte vad man har förens man förlorat det". Det stämmer in på så mångas liv.
Man kan inte räkna med att folk inte förändras när man lämnar dem. Man kan inte räkna med att saker och ting inte förändras. Allting kommer förändras vare sig du är med i förändringen eller inte.

Jag tycker inte om när folk misstolkar mig eller tror jag är en som "spelar över". Jag skulle kunna gnälla så otroligt mycket mer men man berättar aldrig hela sanningen. För sanningen gör ont.
Jag tycker själv att jag klagar för mycket. Men jag måste få berätta att jag har ont och inte riktigt finns. Men ingen verkar förstå mig. Därför får jag realistiska perspektiv vid P-L. För just nu är hon den enda som förstår när jag pratar. Man kan inte berätta hur allting ligger till när man pratar till en person som inte möter upp en halvvägs när man berättar sina känslor. Man kan inte räkna med att den personen sedan kommer fortsätta berätta när den vet att man ändå aldrig kommer kunna berätta allting. Det finns ingen mening i det.

Jag tror fortfarande att jag har massa fel. Och det kommer jag fortsätta tro tills någon visar motsatsen.
Men när ska man bli motbevisad när man inte blir tagen på allvar någonstans. Där jag är den som spelar över. Men är det jag eller dem som går runt och pausar sitt liv. Och det absolut värsta jag vet är när folk säger åt mig att göra saker, för de tror att det är en motivationsfråga. Det handlar inte ens om motivation. Det handlar om mig. Det handlar om att jag måste komma tillbaka till det jag en gång haft. Jag måste börja acceptera att jag är annorlunda och kommer förbli annorlunda. Det är en sådan stor acceptans att jag inte älskar mig själv längre.
Förstår folk det, nej.
Så ska det då bli enklare och lättare att acceptera saker och ting när ingen annan runt omkring förstår.. Nej.

Jag är så trött på att hela tiden få backa och försvara mina känslor och mitt tyckande.
Det här är inte riktigt till vänner eller familj. Utan till alla dessa fina läkare som förstör mig inifrån och utifrån.