Så då var denna torsdag över, eller snart. Syndat har jag hunnit göra också, tog mig en negerboll på fikat idag. Men för i helvete, det är bara en negerboll. Jag börjar mer inse att jag ser ut på ett visst sätt och man istället kanske ska börja älska sig själv istället för att springa runt på en diet som trycker ner en till botten.
Jag älskar att träna och pressa min kropp så ådrorna i händerna sprängs, så det kommer jag aldrig att sluta med. Visst, vem vill inte ha en slank kropp? Men i slutändan är det inte min kropp folk älskar utan mitt jag, och den jag är.

Jag har en karl som säger: "jag längtar tills vi får borsta tänderna ihop". Och då tänker jag bara, fan alltså. Det är enkelheten som gör allting så fruktansvärt bra. De små detaljerna som man till slut glömmer att se på.
Jag ogillar mitt daltande och jag ogillar mitt ständiga dåliga humör. Jag är egentligen så fruktansvärt glad och är så galet kär i vad jag anser kan vara den mest härligaste karl'n på jorden. Men ändå känner jag lika gärna för att låsa in mig på ett rum och dra täcket över huvudet och gråta. Varför? Ja, om jag visste det skulle jag åtgärda det.

Det är väldigt svårt att förklara för folk som aldrig har känt samma sak. Och nu menar jag inte att jag är speciell, men vissa förstår bara inte vad man menar. Jag är glad över att jag har de jag har i mitt liv, och förhoppningsvis stannar de kvar där de är. Men ibland känns allting som att man går och gör felval och få ta skit som man egentligen inte ens har fått. Kalla mig förvirrad, för just nu har jag inte så mycket koll.

Och nu känns det bara som jag svamlar iväg. Men just nu känns allting så bra och dåligt på en och samma gång. Och jag är glad över att jag har de personer här hemma som fortfarande lyfter upp mig när allting går bra för alla andra medan en annan står och stampar i samma fotspår som för 1år sedan.

Det är så här det går när jag känner att allting inte står rätt till.